Johan Widing

Johan Widing

Johan Widing är född 1979 och blev ledamot av Kålrotsakademien 2015. Han har ansvarsområdet Äldre svenska husdjursraser.

Så här beskriver Johan sig själv:

Som liten under min barndoms somrar i byn Lilla Laxemar hos mina farföräldrar formades mitt intresse för historia, inte som något avlägset utan som något i vardagen ytterst närvarande. Det är nu mer än 100 år sen Elsa och Anker föddes och det som vi i dag ser på museum och svartvita dokumentärer var precis så de levde. Det var en klassisk småländsk gård med lite åkermark, skog i mängder och fiske. Trädgården var precis det odlingar och betesmarker fulla med äppelträd och under dessa odlades mycket om inte allt man behövde i hushållet. Fruktträden var en krönika av odlad mångfald med ett äpple för varje tillfälle och användning. Under vintern stod äppellådorna travade upp till taket på övervåningen i huset. Doften av mognande frukt tar mig alltid tillbaka till den platsen och känslan av att bita in i sin favoritsort och känna hur smaken förändras ju längre äpplet lagras.

I källaren stod rader av sommarens bär och frukter förvandlade till saft, sylt och andra inläggningar. I bingarna borta i hörnet låg högar av Rosenpotatis – min farmors absoluta favorit när det gällde smak – och prefekt anpassad till deras steniga Smålands jordar. Precis som potatisen planterades även morötter ut varje år, lite lustigt kan tyckas för en liten pojk, då jag viste att man vanligen brukar så morötter. I stället för att växa sig större börjar moroten att blomma och att odla sitt egna frö till kommande utsäde gjorde hon fortfarande precis som hon alltid hade gjort.

Dessa barndomsupplevelser har färgat allt jag gör i dag, även om jag nu bor i Skåne är min trädgård full av fruktträd, närmare 300 sorter för att vara exakt – nästan alla av min barndoms favoriter rymmer den och många gamla svenska arvsorter därtill. Vår trädgård har blivit en ark av mångfald med 130 olika potatissorter, bondbönor, foderbetor och mycket mer.

I stall och beteshagar betar det husdjursraser som vi värnar om allra mest, Klövsjöfåret från Jämtland som vi inverterade så att det kunde bildas en genbank för rasen. Granemålakon från Blekinge blev vi den senaste länken i kedjan av när vi övertog det sista djuren för snart tio år sen efter att dom hade funnits i obruten linje på samma gård hos samma familj i byn Granemåla i mer än 100 år.

Jag är utbildad trädgårdsingenjör men breddade snabbt min utbildning att inkludera skogsbruk och lantbruk förutom det hortikulturella, jag driver i dag med mina svärföräldrar Bokeslundsgården utanför Hörby i Mittskåne. Här bevarar vi våra svenska raser och kultursorter precis som tidigare generationer har gjort – genom att bruka dem. Om man istället förvandlar dem till kuriosa och museiföremål tar man dem ur sitt sammanhang och förminskar dem. Istället försöker vi lyfta fram historian som ett mervärde, deras anpassning till torvan som en fördel då dom håller sig friska, kalvar själva utan hjälp, vårdar våra magra naturbetesmarker.